Hur försöket avslutades sommaren 2007...
Nu är det dags att avsluta rapporteringen från själva försöket - men först en liten återblick med hjälp av bilder som Ralph Snel försett mig med (stort tack!):
Så här ser det ut när vi har lagt på plåtar över uppsättningsmålet och fått ett tryck från blästern, som till viss del går ut genom utslagsbröstet och de rör, som för tillfället är inlagda där.
Samma sak men utan rör - helst ska lågorna komma ut en bit ner i bädden och inte uppe vid timpeln. Detta går att styra med hjälp av kolstybb mot timpeln och grövre kol i ytterställets botten.
Här sätts förhöjninghuven på plats. Syftet var att skapa längre tid för malmen att hinna reduceras till järn och samtidigt öka trycket något längst ner i ugnen.
Huven på plats. Nu gick det inte att fylla på kol med hjälp av korgarna. Istället tömdes säckarna direkt i schaktet. Efter var sjunde säck sattes malm på.
Formbröstet, där det tyngsta och varmaste arbetet under försöket har varit med att spetta slagg och försöka hålla forman öppen så att blästerluften kan kunna komma in i ugnen. På denna bild är tättorna på bälgarna avmonterade. En del av de verktyg, som används i arbetet skymtar fram: spett, hakar och krokar. Hinken med vatten behövs för att kyla ner verktygen, som blir rödglödgade i hettan innanför forman.
Så här vackert kan det vara en natt på hyttbacken. Lägg där till det rytmiska dunket och suckarna från bälgarna och porlandet från vattnet i vattenhjulet. Många liknar en hytta vid ett levande väsen som andas, har en egen vilja och som trilskas om man inte behandlar henne på rätt sätt - och jag förstår dem!
Vad skedde då de sista dagarna av försöket?
Trots diverse åtgärder fortsatte igensättningarna framför blästern. Under torsdagen prövades andra tättor med längre kona i spetsen och lite mindre öppning i hopp om att öka hastigheten på luften in i ugnen. Då det inte gick att få tryck ut i stället lades det in rör och blåstes med en bakvänd dammsugare i utslagsbröstet. Man fick dock inte blåsa för länge då rören lätt smälte av i värmen.
På fredagmorgonen kom Torsten Bergman med en radialfläkt som han lånat och anpassat för ändamålet - att ersätta blästern från bälgarna. Efter diverse förberedelser och rensningar körde Ralph Snel och Pia Carlsson vid femtiden på eftermiddagen igång den med en tätta i forman. Effekten lätt inte vänta på sig - kolförbrukningen mer än fördubblades, lågorna stod höga ur huven på hyttkransen och snart började det rinna slagg ur forman vid sidan av tättan.
Lågan i dagsljus...
...och när det mörknat!
Slaggen rinner från forman...
...och fortsätter att rinna allt mer!
Det var ett uppspelt gäng som mötte mig när jag skulle gå på nattpasset. Ugnen förbrukade en kolsäck var åttonde minut. Slaggen rann ur forman och det var full action. Då vi bara skulle var två personer under natten var det bäst att fylla upp lagret med kolsäckar innan kvällsskiftet gick av. Adrenalinkicken fick mig att plocka på några extra säckar kol på skottkärran och när lasset anlände till hyttbacken kunde vi konstatera att det gamla rekordet på 18 säckar hade putsats till 22 st! Där har Borlängepojkarna nått att bita i vid nästa järnförsök!
Att fylla på kol i ugnen med de häftiga lågorna var även det ett mindre äventyr. Som tur var blåste det inte utan de heta gaslågorna gick snällt rakt upp.
I mörkret var gnistregnet ett skådespel.
Slaggen som rann från forman var i början ganska lättflytande men började under natten att bli allt tjockare. Till sist påminde den om polkagrissmet som lagom och jämt rann och stelnade så fort den kom ut i luften. Blästerhålet gick igen helt och vi var tvungna att hugga upp ett nytt hål vid sidan av det gamla för att kunna fortsätta få in luft i ugnen. Problemet som uppstått var att blästern var för stark och blåste bort det lätta kolet. Kvar framför forman fanns slagg och järn som nu färskades i det syreöverskott som uppstått. Den slagg som rann ut påminde om slaggen från vällugnar - svart, oxidrik och trögrinnande. Ett annat problem var att det började att slå ut lågor i ovankant av formbröstet vid sidorna av formtaket. En av de bärande stenarna utanför forman hade redan fått rejält med stryk av värmen och måste åtgärdas inför nästa försök. För att inte behöva plocka ner hela ugnen vid nästa renovering tog vi beslutet att stänga av blästern vid midnatt. Vi körde istället på rör via utslagshålet och blåste med den bakvända dammsugaren för att försöka få ner en del av det som producerats högre upp i ugnen till ställbotten. Manövern kan anses vara lyckad då dagskiftet fick ut några rejäla metallklumpar vid den rensning av stället som skedde under förmiddagen. Det var dock bara slaggen som rann...
Vid lunchtid på lördagen började nerblåsningen. Endast kol fylldes på samtidigt som forma och ställ rensades på slagg och järn med jämna mellanrum. En hel del halvreagerad malm rakades ut i form av glödande gryn via forman, både före och efter den häftiga blåsningen under fredagen. En annan observation var att pipmuren hade en gulaktig beläggning med drag åt det gröna hållet under stora delar av försöket och särskilt i slutet när ugnen kördes ner.
På söndagen plockades alla verktyg och annan utrustning ihop. Vid tvåtiden skedde den sista rensningen av stället varefter det staplades chamottetegel i utslagshålet. Ett tjockt lager sand lades på för att eliminera luftinsläpp. Forman sattes igen med lera. Det gick åt en hel hink för att täta alla synliga sprickor där det glödde igenom. Några kärrlass sand lades upp för att behålla värmen i stenarna utifrån. Nästa steg var att täcka över uppsättningsmålet eller hyttkransen. Detta gjordes med en plåt och vikter samt ytterligare några kärror sand. Vi upptäckte att det inte var så lätt att stävja krafterna i fyra kubikmeter glödande kol. När gaserna inte kunde ta sig ut i toppen av ugnen kom de ut vid formataket istället! Vi fick öppna ett mindre hål på toppen för att släppa ut gaserna och försöka täta formataket med ytterligare en massa sand i formbröstet.
När vattnet slutat rinna och bälgarnas pustande dött ut lägrar sig en vemodig tystnad runt hyttan. Under dryga två veckor har man levt med det ständiga ljudet, som talat om att allt är bra och att vattenhjul, axel, nockar, lyftare och bälgar arbetar som de ska. Vid minsta förändring i den rytmiska sången har man varit på språng för att se vad som är fel. När man hört skarpa knäppningar eka från utslagsbröstet visste man att det är dags att lägga på mer kolstybb på timpeln för att kolet där börjar brinna i hettan. Vid ett tillfälle när vi satt uppe vid lägerelden hödes det ett nytt ljud - ett svagt susande som växte sig starkare och starkare! Jag sprang upp för att se vad som stod på med masugnen - halvägs framme insåg jag att det bara var ett jetflygplan som var på väg förbi! Sådana problem hade de inte på medeltiden!
Försök nummer sju är till ända och inte heller denna gång har vi kunnat gjuta tackor av flytande järn i ett regelrätt utslag. Vi har dock lärt oss en hel del både under förberedelsearbetet med murningen av ugnen, rostningen av malmen, hanteringen av ett öppet ställ med dammsten och kolstybbsbädd, om tryckförhållandena i ugnen, hur man lagar forman under körning och mycket annat.
Under försöket har mer än sjuttio personer deltagit som hyttdrängar och ett stort antal intresserade besökare har kommit med både råd och frågor om hur ugnen körs och borde köras. Bland hyttdrängarna har funnit deltagare både från Finland, Norge, Holland och Skottland. Norrlänningar har jobbat sida vid sida med Skåningar. Göteborgare och Stockholmare likaså. Antalet yrkesgrupper, som varit representerade, är för omfattande för att räkna upp - men jag vet att det har förkommit både småbarnsbibliotikarier och åklagare bland riktiga hyttgubbar och arkeologer av alla de slag. Roligast har dock varit att så många Norbergare varit delaktiga i årets försök!
Till alla Er, som på olika sätt bidragit till genomförandet av årets järnförsök, inte minst våra sponsorer, vill undertecknad å Förening Järnet på Lapphyttans vägnar framföra ett stort och varmt TACK!!!
Varma lågor!!!
Arbetet med årets försök är inte avslutat än. Vi ska ha utgrävningar - denna gång på Nya Lapphyttan - och se vad som finns kvar av ugnen. De högar av slagg och kolaska som tillkommit under försöket ska även undersökas för att se om det finns något järn att ta rätt på och slagg att analysera. I Jernkontorets referensgrupp kommer försöket att diskuteras och nya förslag på förändringar av konstruktioner och körsätt att stötas och blötas bland expertisen. Föreningen ska samla foton och fakta från sommarens aktiviteter och presentera det på hemsidan. Vi i Järnet på Lapphyttan ska även fundera ut vad vi ska hitta på framöver - något roligt för Er, som deltagit som hyttdrängar, planeras men innan allt är klart får Ni ge Er till tåls...
Vi ses på hyttbacken framöver!
Anders Stenberg
Så här ser det ut när vi har lagt på plåtar över uppsättningsmålet och fått ett tryck från blästern, som till viss del går ut genom utslagsbröstet och de rör, som för tillfället är inlagda där.
Samma sak men utan rör - helst ska lågorna komma ut en bit ner i bädden och inte uppe vid timpeln. Detta går att styra med hjälp av kolstybb mot timpeln och grövre kol i ytterställets botten.
Här sätts förhöjninghuven på plats. Syftet var att skapa längre tid för malmen att hinna reduceras till järn och samtidigt öka trycket något längst ner i ugnen.
Huven på plats. Nu gick det inte att fylla på kol med hjälp av korgarna. Istället tömdes säckarna direkt i schaktet. Efter var sjunde säck sattes malm på.
Formbröstet, där det tyngsta och varmaste arbetet under försöket har varit med att spetta slagg och försöka hålla forman öppen så att blästerluften kan kunna komma in i ugnen. På denna bild är tättorna på bälgarna avmonterade. En del av de verktyg, som används i arbetet skymtar fram: spett, hakar och krokar. Hinken med vatten behövs för att kyla ner verktygen, som blir rödglödgade i hettan innanför forman.
Så här vackert kan det vara en natt på hyttbacken. Lägg där till det rytmiska dunket och suckarna från bälgarna och porlandet från vattnet i vattenhjulet. Många liknar en hytta vid ett levande väsen som andas, har en egen vilja och som trilskas om man inte behandlar henne på rätt sätt - och jag förstår dem!
Vad skedde då de sista dagarna av försöket?
Trots diverse åtgärder fortsatte igensättningarna framför blästern. Under torsdagen prövades andra tättor med längre kona i spetsen och lite mindre öppning i hopp om att öka hastigheten på luften in i ugnen. Då det inte gick att få tryck ut i stället lades det in rör och blåstes med en bakvänd dammsugare i utslagsbröstet. Man fick dock inte blåsa för länge då rören lätt smälte av i värmen.
På fredagmorgonen kom Torsten Bergman med en radialfläkt som han lånat och anpassat för ändamålet - att ersätta blästern från bälgarna. Efter diverse förberedelser och rensningar körde Ralph Snel och Pia Carlsson vid femtiden på eftermiddagen igång den med en tätta i forman. Effekten lätt inte vänta på sig - kolförbrukningen mer än fördubblades, lågorna stod höga ur huven på hyttkransen och snart började det rinna slagg ur forman vid sidan av tättan.
Lågan i dagsljus...
...och när det mörknat!
Slaggen rinner från forman...
...och fortsätter att rinna allt mer!
Det var ett uppspelt gäng som mötte mig när jag skulle gå på nattpasset. Ugnen förbrukade en kolsäck var åttonde minut. Slaggen rann ur forman och det var full action. Då vi bara skulle var två personer under natten var det bäst att fylla upp lagret med kolsäckar innan kvällsskiftet gick av. Adrenalinkicken fick mig att plocka på några extra säckar kol på skottkärran och när lasset anlände till hyttbacken kunde vi konstatera att det gamla rekordet på 18 säckar hade putsats till 22 st! Där har Borlängepojkarna nått att bita i vid nästa järnförsök!
Att fylla på kol i ugnen med de häftiga lågorna var även det ett mindre äventyr. Som tur var blåste det inte utan de heta gaslågorna gick snällt rakt upp.
I mörkret var gnistregnet ett skådespel.
Slaggen som rann från forman var i början ganska lättflytande men började under natten att bli allt tjockare. Till sist påminde den om polkagrissmet som lagom och jämt rann och stelnade så fort den kom ut i luften. Blästerhålet gick igen helt och vi var tvungna att hugga upp ett nytt hål vid sidan av det gamla för att kunna fortsätta få in luft i ugnen. Problemet som uppstått var att blästern var för stark och blåste bort det lätta kolet. Kvar framför forman fanns slagg och järn som nu färskades i det syreöverskott som uppstått. Den slagg som rann ut påminde om slaggen från vällugnar - svart, oxidrik och trögrinnande. Ett annat problem var att det började att slå ut lågor i ovankant av formbröstet vid sidorna av formtaket. En av de bärande stenarna utanför forman hade redan fått rejält med stryk av värmen och måste åtgärdas inför nästa försök. För att inte behöva plocka ner hela ugnen vid nästa renovering tog vi beslutet att stänga av blästern vid midnatt. Vi körde istället på rör via utslagshålet och blåste med den bakvända dammsugaren för att försöka få ner en del av det som producerats högre upp i ugnen till ställbotten. Manövern kan anses vara lyckad då dagskiftet fick ut några rejäla metallklumpar vid den rensning av stället som skedde under förmiddagen. Det var dock bara slaggen som rann...
Vid lunchtid på lördagen började nerblåsningen. Endast kol fylldes på samtidigt som forma och ställ rensades på slagg och järn med jämna mellanrum. En hel del halvreagerad malm rakades ut i form av glödande gryn via forman, både före och efter den häftiga blåsningen under fredagen. En annan observation var att pipmuren hade en gulaktig beläggning med drag åt det gröna hållet under stora delar av försöket och särskilt i slutet när ugnen kördes ner.
På söndagen plockades alla verktyg och annan utrustning ihop. Vid tvåtiden skedde den sista rensningen av stället varefter det staplades chamottetegel i utslagshålet. Ett tjockt lager sand lades på för att eliminera luftinsläpp. Forman sattes igen med lera. Det gick åt en hel hink för att täta alla synliga sprickor där det glödde igenom. Några kärrlass sand lades upp för att behålla värmen i stenarna utifrån. Nästa steg var att täcka över uppsättningsmålet eller hyttkransen. Detta gjordes med en plåt och vikter samt ytterligare några kärror sand. Vi upptäckte att det inte var så lätt att stävja krafterna i fyra kubikmeter glödande kol. När gaserna inte kunde ta sig ut i toppen av ugnen kom de ut vid formataket istället! Vi fick öppna ett mindre hål på toppen för att släppa ut gaserna och försöka täta formataket med ytterligare en massa sand i formbröstet.
När vattnet slutat rinna och bälgarnas pustande dött ut lägrar sig en vemodig tystnad runt hyttan. Under dryga två veckor har man levt med det ständiga ljudet, som talat om att allt är bra och att vattenhjul, axel, nockar, lyftare och bälgar arbetar som de ska. Vid minsta förändring i den rytmiska sången har man varit på språng för att se vad som är fel. När man hört skarpa knäppningar eka från utslagsbröstet visste man att det är dags att lägga på mer kolstybb på timpeln för att kolet där börjar brinna i hettan. Vid ett tillfälle när vi satt uppe vid lägerelden hödes det ett nytt ljud - ett svagt susande som växte sig starkare och starkare! Jag sprang upp för att se vad som stod på med masugnen - halvägs framme insåg jag att det bara var ett jetflygplan som var på väg förbi! Sådana problem hade de inte på medeltiden!
Försök nummer sju är till ända och inte heller denna gång har vi kunnat gjuta tackor av flytande järn i ett regelrätt utslag. Vi har dock lärt oss en hel del både under förberedelsearbetet med murningen av ugnen, rostningen av malmen, hanteringen av ett öppet ställ med dammsten och kolstybbsbädd, om tryckförhållandena i ugnen, hur man lagar forman under körning och mycket annat.
Under försöket har mer än sjuttio personer deltagit som hyttdrängar och ett stort antal intresserade besökare har kommit med både råd och frågor om hur ugnen körs och borde köras. Bland hyttdrängarna har funnit deltagare både från Finland, Norge, Holland och Skottland. Norrlänningar har jobbat sida vid sida med Skåningar. Göteborgare och Stockholmare likaså. Antalet yrkesgrupper, som varit representerade, är för omfattande för att räkna upp - men jag vet att det har förkommit både småbarnsbibliotikarier och åklagare bland riktiga hyttgubbar och arkeologer av alla de slag. Roligast har dock varit att så många Norbergare varit delaktiga i årets försök!
Till alla Er, som på olika sätt bidragit till genomförandet av årets järnförsök, inte minst våra sponsorer, vill undertecknad å Förening Järnet på Lapphyttans vägnar framföra ett stort och varmt TACK!!!
Varma lågor!!!
Arbetet med årets försök är inte avslutat än. Vi ska ha utgrävningar - denna gång på Nya Lapphyttan - och se vad som finns kvar av ugnen. De högar av slagg och kolaska som tillkommit under försöket ska även undersökas för att se om det finns något järn att ta rätt på och slagg att analysera. I Jernkontorets referensgrupp kommer försöket att diskuteras och nya förslag på förändringar av konstruktioner och körsätt att stötas och blötas bland expertisen. Föreningen ska samla foton och fakta från sommarens aktiviteter och presentera det på hemsidan. Vi i Järnet på Lapphyttan ska även fundera ut vad vi ska hitta på framöver - något roligt för Er, som deltagit som hyttdrängar, planeras men innan allt är klart får Ni ge Er till tåls...
Vi ses på hyttbacken framöver!
Anders Stenberg
Kommentarer
Postat av: Ulf Öhman
Mycket trevlig och bra sammanfattning. Tack för allt engagemang Anders! Och även andra!
Ulf
Trackback
